Spanien mot England - ett självklart finallag mot turneringens stora besvikelse?

It’s coming home 

Engelsmännen vill gärna måla upp England som den främsta fotbollsnationen i världen. Dels när det gäller klubblagsfotboll och Premier League, men likaså när det gäller det engelska landslaget. En ganska märklig uppfattning när landslaget endast vunnit en internationell turnering, VM 1966, för 58 år sedan. Inför årets EM var som vanligt förväntningarna högt ställda hemma i England med stor press från fans och engelsk media. ”Football’s coming home” - fotbollen ska komma hem. Ett uttryck som vi fotbollsfans utanför England vant oss vid och mest skrattar bort, men frågan är om det inte faktiskt låg något i det denna gången. Inför EM i Tyskland var det nämligen inte bara engelsmännen själva som såg sitt landslag som självklara favoriter, där allt annat än en titel ska ses som ett misslyckande, utan även bettingbolag och flera fans och experter från andra länder var av liknande uppfattning. Englands trupp är den högst värderade i mästerskapet på smått osannolika 1.38 miljarder euro (närmare 16 miljarder kronor). I truppen kryllar det av världsstjärnor, inte minst offensivt, och sällan har en offensiv kvartett bestått av fyra så utpräglade poänggörare och potentiella matchvinnare. Harry Kane stod för 44 mål och 12 assist i Bayern München under den gånga säsongen, Jude Bellingham, som dessutom anlände med en färsk Champions League titel i bagaget, gjorde 23 mål och 11 assist för Real Madrid, Phil Foden - nyligen utsedd till hela Premier Leagues främsta spelare kom från en säsong med 27 mål och 11 assist i Manchester City och Bukayo Saka, en av Arsenals främsta spelare, anlände med ett poängfacit på 20 mål och 14 assist. Lägg därtill spelare som Cole Palmer, Ollie Watkins, Anthony Gordon och Jarrod Bowen som alla kommer från fina säsonger där de gjort många poäng, som går att slänga in från bänken vid behov. Även om inte samma bredd finns bakåt, finns det ändå klasspelare som Declan Rice, Trent Alexander-Arnold, John Stones och Kyle Walker. Truppen hade onekligen potential, framförallt för att spela offensiv fotboll. 

Gruppspelet drog igång och England lyckades med nöd och näppe vinna över Serbien med 1-0 efter ett tidigt mål av Jude Bellingham. Fotbollen som visades upp var däremot allt annat än fröjdig anfallsfotboll, utan snarare var det avvaktande, få målchanser och ett England som backade hem och prioriterade defensiv stabilitet. Premiärsegern följdes upp med två oavgjorda matcher, först 1-1 mot Danmark, sedan 0-0 mot Slovenien och kritiken mot England och förbundskapten Gareth Southgate växte. Southgate är visserligen inte ovan att få utstå kritik för sin fotboll som många menar är alldeles för defensivt inriktad, men nu blåste det verkligen ordentligt från flera håll. Alla offensiva stjärnspelare och endast två mål gjorda i gruppspelet är helt enkelt inte tillräckligt bra. Positioneringen av Foden ute till vänster som många menade gjorde det svårt för honom att få ut något av sitt spel samt valet att spela Alexander-Arnold som innermitt trots att han spelat majoriteten av sin karriär som högerback, bara för att få in både honom och Kyle Walker i startelvan, ledde också till stor kritik. 

England slutade hur som helst som gruppetta trots de svaga prestationerna i gruppspelet och hamnade turligt nog på den “lättare” sidan av slutspelsträdet. I åttondelsfinal ställdes de mot Slovakien, en på pappret synnerligen gynnsam motståndare. Det skulle det däremot inte visa sig vara utan Slovakien tog ledningen och var i stora stunder det klart bättre laget på planen. Matchen fortskred och England var bara sekunder från ett megafiasko, om det inte vore för Bellinghams makalösa cykelspark i den 95:e matchminuten som säkrade kvitteringen för England och tog matchen till förlängning. Väl i förlängningen avgjorde sedan Kane och England tog sig vidare med minsta möjliga marginal. Nästa motståndare i kvartsfinal blev Schweiz - ett lag som visserligen hade imponerat i turneringen men som inför mästerskapet också hade setts som en gynnsam motståndare för engelsmännen. Men återigen tog Englands motståndare ledningen i matchen och var spelmässigt det bättre laget. Kvitteringen kom dock och England vann sedermera på straffar efter en mållös förlängning. Ytterligare en gång lyckades man ta sig vidare med minsta marginal, och utan att överhuvudtaget imponera under turneringen stod man nu på något sätt i en semifinal mot Nederländerna. I semifinalen igår kväll upprepades mönstret ännu en gång och England hamnade i underläge. Kvitteringen kom däremot som bekant relativt fort efter en tveksamt dömd straff som Kane säkert satte dit. Det får ändå sägas att England faktiskt var ganska bra i första halvlek mot Nederländerna, men i andra halvlek tog holländarna över och var klart närmast ett ledningsmål. Men så i den 91:a minuten, tio minuter efter att ha blivit inbytt, avgjorde Ollie Watkins med ett enastående avslut från en snäv vinkel. Nytt avgörande på tilläggstid och England till final - trots genomgående svaga prestationer. 

Spanien har visat klass 

Om England tog sig till finalen i Berlin med svaga prestationer, förlängningar och straffdrama och där man får tacka sena avgöranden och att man på pappret mött svagare motståndare, går det inte att säga i närheten av detsamma om deras finalmotståndare i Spanien. Istället för en grupp med Serbien, Danmark och Slovenien hamnade Spanien i “dödens grupp” med Italien, Kroatien och Albanien. Trots den tuffa lottningen svarade Spanien upp med tre segrar och fina prestationer där man bland annat slog Kroatien med hela 3-0 och var helt överlägsna mot Italien. Spanien hade inte heller samma tur som England utan hamnade sedermera också på den svårare sidan av slutspelsträdet. I åttondelsfinal mötte man visserligen Georgien, men vann komfortabelt med 4-1. Därefter mötte man värdnationen Tyskland i kvartsfinal - ett annat lag som imponerat i turneringen - och drog det längsta strået efter ett avgörande 2-1 mål i förlängningen i en jämn och välspelad match. I semifinalen väntade sedan Frankrike - kanske den främsta fotbollsnationen de senaste åren, även om laget i detta EM inte visat upp samma klass. Även semifinalen vann Spanien med 2-1, fast denna gången redan i ordinarie tid. 

Inför turneringen sågs inte Spanien som någon av huvudfavoriterna till titeln. Visst, Spanien ses alltid som en potentiell kandidat till att vinna som inte ska räknas bort, men det handlade främst om England, Frankrike, Portugal och Tyskland när experter och fans skulle tippa sina vinnare. Med endast finalen kvar att spela måste man däremot säga att Spanien har varit turneringens absolut bästa lag och imponerat stort, medan stornationer och favoriter såsom Frankrike och England trots sin semifinal- respektive finalplats till stora delar varit spelmässiga besvikelser. 16-årige Lamine Yamal och 21-årige Nico Williams har imponerat på varsin kant och Rodri och Fabian Ruiz har dominerat på mitten. På tal om Lamine Yamal så måste han få en enskild hyllning. Att som 16-åring i sitt första mästerskap stå för sådana prestationer, med ett klassmål i en semifinal mot Frankrike och därtill tre assist under turneringen, är egentligen helt osannolikt. Det finns alltså spelare i turneringen som är äldre än Yamals pappa. Låt det sjunka in. 

Två helt olika finallag 

Det är svårt att minnas en turnering där de två finallagen har varit så olika varandra och haft så olika vägar fram till finalen. Ett England som backat hem och hittills inte lyckats utnyttja sin enorma offensiva potential mot ett spelskickligt och offensivt inriktat Spanien. Ett England som huserat på den enkla sidan av slutspelsträdet mot ett Spanien som slagit ut gigant på gigant. Det är minst sagt bäddat för en intressant final. Ska Spanien kröna sina fina insatser med ytterligare en EM-titel eller ska fotbollen äntligen komma hem för engelsmännen? Svaret får vi på söndag i Berlin.